malin gustavsson

När jag ligger ensam för att sova, har jag ibland känslan av att en annan människa är i rummet; i mörkret tycker jag mig se konturerna av hans kropp. Han vänder sig mot mig, betraktar mig ingående, som om han vet att han gjorde fel. Över hans ansikte finns ett drag av försoning och jag får en känsla av att han förlåter mig, även om jag inte kan förstå för vad, bara att han villkorslöst förlåter mig, för allt, allt som varit. Han övertalar mig att förlåta honom och gå vidare med mitt liv.

Kanske har jag då redan somnat, fallit in i drömmens värld. Men det är i så fall en dröm alldeles i närheten av verkligheten. En syn alltför nära sanningen. Jag har känslan av att hela tiden vara vaken, ligga sömnlös; bara när jag ser på klockan märker jag timmarnas alltför hastiga flykt, sömnens snabbare tid.