malin gustavsson

Vissa veckor får jag totalt ryck och känner att jag bara måste prata av mig. Jag vill prata med någon som vill lyssna, någon som vill gå vidare i en diskution och känna djupet. Någon som har tid och orken att öppna öronen och hjälpa mig att prata ut. Jag vill kanske inte ens ha råd, visst, om jag frågar efter det så är det klart. Jag vill ha en som kan se mig i ögonen när jag berättar om något, någon som nickar och förstår vad fan det är jag vill få ut.
Jag håller så mycket inne och det fastnar liksom i bröstet, och blir mest tungt. För jag har ingen aning om vem jag ska prata med.