malin gustavsson

Jag känner mig bara mätt på livet. Jag står helt jävla still, i en avgrund. Min stil har redan gått förbi. Mitt språk har blivit utjatat, varenda litet ord är ytan redan sönderskrapad på, och de vill inte passa in i menigarna längre.

De känns som att jag bara är. Även om jag vill göra en massa saker, ha roligt, träffa alla vänner och försöka vara social. Så stänger jag ändå in mig från omvärlden och bara lever varje jävla dag. Och varje ny dag känns som en jävla repris, för inget förnyas, inget gammalt kastas bort. Jag lever på mina minnen, letar efter nya guldkorn, men jag verkar tappat kartan till skattkammaren...Och ledtrådarna, de blir mer eller mindre osynliga...